06 november.
Nu är mardrömmen tillbaka igen och den är
värre än någonsin.
Jag trodde verkligen att den var borta
för alltid. Hur ska man orka efter det här?
Jag vet ärligt talat inte hur man ska komma
tillbaka från det här, det gör så jävla ont i
mig att det känns som jag ska gå sönder.
Jag vill bara skrika rakt ut, skrika tills
rösten försvinner. Skrika tills smärtan tar slut.
Älskade älskade pappa, det är så jävla orättvist.
Varför just du? Varför ska det hända
den snällaste personen i världen?
Varför min pappa?
Jag är så jävla rädd, jag är så
jävla rädd, pappa.
Det här skrämmer mig så jävla mycket
att det är olidligt.
Ta hand om era nära och kära.
Livet är så jävla kort och det kan
ändras så snabbt.
Fuck cancer. Fuck fuck fuck cancer.
Jag älskar dig, pappa.
Kommentarer
Trackback
