06 december.
Det spelar ingen roll om du är 5, 15, 25, 55 år
att förlora en förälder är aldrig lätt.
Att se en av dom personerna du älskar mest i
världen försvinna till oigenkännlighet
kräver ingen åldersgräns, det är aldrig lätt!
Även fast mina föräldrar var lite äldre när dom
fick mig än mina systrar trodde jag aldrig att
jag skulle behöva vara så här ung när jag
måste vara med om en mardröm. Jag trodde
verkligen inte det, fan alltså!
Kan jag inte få vakna upp och inse att
det här bara var en förbannat sjuk
jävla mardröm!
Pappa, hur ska vi klara oss utan dig?
Aldrig få höra dina dåliga skämt, ditt "hej gumman",
att aldrig ens få se dig igen?
Hur fan ska man klara det?
I nästan 2 års tid har jag vart så jävla
rädd och nu är jag så jävla trött på att vara
det. Jag är så jävla trött på att vara
ledsen, jag är så jävla trött på att den
här äckliga sjukdomen skördar liv
varje jävla dag.
Jag är så jävla trött att jag inte kan
hjälpa dig, jag är så jävla trött
på att vara maktlös.
När jag hörde orden från mamma att cancern
va tillbaka, va det som en del av mig dog.
Den där jävla rädslan vart värre än någonsin
och jag trodde det skulle vara det värsta
beskedet på länge.
Tills beskedet om att dom inte kunde
göra någonting kom.
Och sen det där beskedet att du inte skulle
klara dig till jul, det allra värsta
jävla beskedet jag fått.
Jag höll fast hoppet att du skulle få vara
med på Noahs 1-års dag, men det beskedet
tog bort allt hopp. Nu finns det en möjlighet
att du inte ens får vara mer på Noahs första
jul och det krossar mig.
Hela den här jävla situationen krossar mig.
Jag ligger sömnlös på nätterna, jag har
tappat matlusten och jag bara gråter.
Det är så jävla orättvist,
så jävla orättvist.
Vi säger inte det här tilläckligt ofta till
varandra, men pappa, mamma, alla systrar,
alla syskonbarn, alla vänner, mitt livs
kärlek och min fina son, jag älskar er!
Jag älskar er så mycket!
Ta vara på era nära och kära, ta dom aldrig
för givet.
Berätta inte bara att du äskar dom,
visa det!
Kommentarer
Trackback
