Det här jag, Karolina.

Jag kommer från en stor familj, jag har har 5 äldre systrar som är en stor del av mitt liv. Min mamma&pappa är två av dom viktigaste personerna i mitt liv,alla säger att jag är pappas flicka, så det kanske jag är.

Jag är tydligen väldigt lik min näst äldsta syster Johanna och min pappa. Mamma har sagt att jag är en blandning av alla mina systrar, vad det nu betyder. Haha.

Jag är vegetarian och en väldigt glad tjej men med väldigt mycket känslor, jag kan se väldigt arg och bitchig ut men när man pratar med mig upptäcker man att jag inte är det. Jag är väldigt snäll, lugn, galen och omtänksam som inte gillar bråk och drama. Jag har svårt att säga till om jag är obekväm i en situation för jag vill alltid va till lags, jag vill inte svika personer därför gör jag mycket jag inte vill. Och när jag väl säger till att jag inte vill något och någon blir sur för det blir jag väldigt ledsen, ska jag behöva göra något jag inte vill bara för att du ska va nöjd? Det är sjukt, bli inte sur! Ett nej är ett nej.

Iallafall, jag är en tjej som älskar djur, barn, min familj, mina vänner, stjärnor, asiatisk mat, mysiga hemma kvällar, kramar, promenader, röda rosor, smycken, jag älskar att baka och jag drömmer om en stor familj och ja.

Jag är alltså en väldigt vanlig tjej.
Men jag är inte så vanlig på insdan. När jag var 17 vart jag lämnad av den jag älskade allra mest, några år innan hände det väldigt mycket inom min familj och tillslut utvecklade jag en depression, jag började äta mediciner och jag vart bättre, jag vart fortfarande ledsen och gjorde mycket dumt. Sen träffade jag en kille som fick mig att skratta, men han var väldigt självisk och bad mig sluta med min medicin för han tyckte att det kändes som det var hans fel att jag var deprimerad. Jag var kär så jag gjorde det, i början gick det faktiskt ganska bra men sen gick det utför.

Jag vart väldigt ledsen, jag grät varje gång jag var ensam, jag fick väldigt mycket humörsvängningar och vart väldigt arg lätt för att sedan känna skuld för att jag vart arg. 

Så har det vart i ungefär 2,5 år nu.

Idag mår jag bättre, jag gillar fortfarande inte att va ensam, men jag mår faktiskt bra igen. När jag är med andra känner jag glädje igen vilket är väldigt underbart.

Jag har dock väldigt svårt att sova, att somna är värst , sen sover jag väldigt oroligt och jag är alltid trött,

men huvudsaken är att jag är glad igen!

Och jag hoppas att inom en snar framtid så kommer jag hitta någon som älskar hela mig och mina humörsvängningar och kan acceptera att jag är jag.

This is me.