Jag har vart singel i två månader, bara början liksom. Men det är ändå väldigt segt att va singel, det är kul dom första veckorna( om man valt det själv ) men sen kommer den där tråkiga känslan. Den tomma känslan.

Vi söker ju alltid efter den perfekta, den perfekta finns dock inte. Kanske perfekt just för en själv. Ingen människa är dock perfekt. Alla har brister, jag har många brister. Därför känns det helt omöjligt att hitta just den som älskar allt med mig, som bara ser mig. Jag vill inte behöva tävla mot andra tjejer för det känns alltid som man kommer förlora. Jag gillar inte att erkänna det, menn jag är galet svartsjuk. Jag döljer det väldigt länge dock tills det exploderar. Därför vill jag ha någon som bara ser mig.

Det räcker aldrig att älska någon, man måste visa det.

Det krävs inte alltid något stort, dom små gesterna är minst lika viktiga. Och skratt. Man måste kunna skratta tillsammans, en kille som inte kan få mig att skratta är jag inte det minsta intresserad av. Det första jag faller för är en kille som kan få mig att skratta och får mig känna mig trygg.

Min pojkvän ska även va min bästa vän, den som jag kan prata med om allt, den jag kan gråta ut hos.

Inte vara den som får mig att gråta...