Ärligt talat. Så vet jag inte vem jag är längre.

Det känns inte som jag lever i verkligheten. Utan i en plastbubbla.

Känns som tiden står still, att det är meningen att jag ska göra något viktigt. Men jag vet inte vad.

För jag vet ingenting längre. Absolut ingenting.

Man känner sig helt tom när man inte vet vem man är längre. Helt tom.

Jag vet inte vad jag gillar, jag vet inte vad jag vill, jag vet inte ens om jag vill va kvar.

Jag vet inte om jag vill bo kvar här, jag vet inte ens om mina föräldrar älskar mig längre.