Jag känner att jag är inte så jävla glad nu.
Känns som allt är skit.
Skolan börjar gå neråt igen. Iaf närvaron.
Jag har verkligen ingen lust med något längre.
Tårarna vill bara komma. Hela tiden.


Tänk att få ha en egen.
Jag har velat ha en sen första gånge jag var barnvakt åt Alva.
Hon var inte mer några månader.
Men så himla underbar. Fast hon skrek och höll på så ville jag bara hålla om henne och inte släppa.
Jag ville att hon skulle va min egna.
Jag kommer ihåg den kvällen första gången hon var här på natten. Hon var så liten.
Och ville bara till mamma.
Sen när Johanna kom dagen efter ville hon inte till mamma, utan hon var hos mig.
Hon var sex månader tror jag. Så oskyldig va hon.
Jag höll henne och vaggade henne och hon somna på några minuter.
Då kände jag mig som en mamma.
Gud så jävla söt hon var.
 
Än idag är hon lika söt. Vi är tajtare än någon annan.
Jag är hennes 'kakko/kakkonina'.
Och varje gång jag är med henne tänker jag inte på något.
Allt bara försvinner och jag är glad. Så jävla glad.
Jag älskar dig, alva! ♥
du är mitt mirakel.

Och på lördag ska du&jag buuuuusa massor.
Inte tänka på något.