Jag saknar ditt leende så det värker inom mig.
Där hjärtat brukar va är det som en stor svart klump bara.
Inget hjälper längre.
Inga skratt får mig att sluta tänka.
Jag vill inte va själv. Smärtan blir för stor då.
I need you! :'(
Det finns så lite glädje kvar inom mig att jag knappt orkar le längre.
Att en person kan göra allt bra så fort för att sedam förstöra det lika snabbt är krossande.
Du får det som finns kvar av mitt hjärta, det ska visa dig hur mycket jag älskar dig.
Ge mig något att tro på!


Ta det som är kvar av mig och gör mig hel!
Ska jag gå vidare?
Kan jag någonsin bli den gamla glada Karolina igen?
Varför faller tårarna när man inte vill?
Varför ler man aldrig när man behöver det som allra mest?
Så många frågor.

Bilden tagen i Vadstena.